Jag är folkbildare och har arbetat med föräldrastöd, kulturkompetens, integrationsfrågor, råd och stöd samt vuxenutbildning de senaste 28 åren av mina 42 år i Sverige, 

Dödsskjutningen som ägde rum de 4 december 1994 vid Stureplan i Stockholm där fyra personer dödades av två invandrarungdomar blev starten för mitt engagemang i frågor som berör de uppmaningar och möjligheter som vi föräldrar, barn och unga upplever i det nya livet I exilen. 

Frågorna i mitt huvud var många: varför dådet ? Och varför tidigare dåd som ägde rum i slutet av 80-talet? Varför kom vi till Sverige? Varför blev vi flyktingar? Och mitt svar var: ’för att vi älskar våra barn, och för att vi vill deras bästa!. För att vi vill att deras uppväxt och framtid blir bättre än vår egen’.

Hur kan jag lösa så stora utmaningar? 1997 började jag som projektledare till ett folkbildningsprojekt under namnet ’Barnen i våra hjärtan’. Syftet med projektet var att kartlägga barn och ungas uppväxtvillkor. Jag började med att intervjua följande grupper: elever i två skolor i Stockholms förorten Tensta och Rinkeby, all skolpersonal samt många föräldrar. Även vuxna elever från en gymnasieskola i Järfälla kommun intervjuades. Min analys av alla svar jag har fått blev underlag till ’Barnen i våra hjärtan’, en föräldrautbildning för att stödja och stärka föräldrarnas viktiga roll som fostrare. Genom fakta kunskaper tar jag upp barn och ungas uppväxtvillkor i det nya landet, lagar som skyddar de mot misshandel, svenska förskolan och skolans pedagogik och arbetssätt, våld, kriminalitet och skjutningar som har eskalerat de senaste åren, heders förtryck och mycket annat!

Jag är medveten om att föräldrar är de bästa ’brottsförebyggare, och att alla föräldrar älskar sina barn på sitt sätt, och att alla barn och unga älskar också sina föräldrar! Men för att underlätta relationer barn, unga och föräldrar emellan behövs föräldrar och andra vuxna som ska förstå barn och ungas uppväxtvillkor, vägleda, trygga och stödja dem för att inte gå vilse.

Mångfalden är min största styrka. Likt ett träd med stabila rötter är jag. Och när jag flyttades till Sverige behövde mina rötter ny jord, och näring för att motarbeta min rädslan om hur ska jag klara mig. De fyra språk jag behärskade, räckte inte nu. Jag kände att jag blev en nolla, men accepterade inte det. Rötterna började slå ro särskilt när jag började kunna det svenska språket, men även inskolning i föreningslivet i mitt nya land, vilken lärde mig att genom engagemang bli en demokratisk samhällsmedborgare med rätt kunskap.
Jag brinner för mångfalden och integration. Det gör jag genom att öka varandras medvetenhet om den Andre. Att förstå den Andre är A och O för mig, och det sprider jag till alla som lyssnar på mig när jag föreläser runt om i landet!