Jag är folkbildare och har arbetat med föräldrastöd, kulturkompetens, integrationsfrågor, råd och stöd samt vuxenutbildning de senaste 28 åren av mina 42 år i Sverige, 

Dödsskjutningen som ägde rum de 4 december 1994 vid Stureplan i Stockholm där fyra personer dödades av två invandrarungdomar blev starten för mitt engagemang i frågor som berör de uppmaningar och möjligheter som vi föräldrar, barn och unga upplever i det nya livet I exilen. 

Frågorna i mitt huvud var många: varför dådet ? Och varför tidigare dåd som ägde rum i slutet av 80-talet?

Varför är vi här? Varför har vi lämnat vårt hemland? Varför har vi valt att leva i exil? Varför har vi flytt? Varför, varför, varför?

Frågorna är många, men svaret är oftast bara ett: för att vi älskar våra barn och våra unga. För att vi vill att de ska slippa växa upp i krig, förföljelse, diktatur, orättvisor och förtryck. För att vi inget hellre vill än att våra barn och ungdomar får ett bättre liv, en trygg uppväxt, en bra utbildning, en säker framtid, och att de som vuxna ska bilda familj och leva ett harmoniskt liv, som så många andra.

Rädslan för att barn och unga omhändertas och placeras på annat håll gör att många föräldrar abdikerar från sin roll som fostrare och lämnar indirekt över ansvaret till sina barn och unga. Många går vilse!

Det nya livet i exil kan kännas tungt, speciellt om vuxna och föräldrar saknar livet i det gamla hemlandet med släkt, vänner och människorna där. Dag och natt längtar och drömmer många om att återvända hem men har svårt att tala eller berätta om detta för någon. Rädslan och oron att inte klara av allt som är nytt, gör att många undrar varför de är här

Drömmen om att återvända till allt man var van vid, till alla nära och kära, till livet före kriget, förföljelser, förtryck och orättvisor, kan ge drömmaren en mental styrka, men kan också göra det svårt att anpassa sig till allt som är nytt i exilen. Och många lider i tysthet. Hur ska man kunna må bra när längtan sällan försvinner helt, ibland till och med blir starkare, ibland svagare för varje dag i exil? Hur ska man klara sin roll som förälder i ett nytt land? Hur ska man hantera nya, stora och små förändringar i vardagen, i hemmet och i det nya samhället? Vem vill inte må bra? Vem vill inte bli en bra förälder? Vem vill inte att sina barn och unga ska leva i harmoni och balans hemma? Vem vill inte att sina barn och unga ska känna samhörighet med det nya landet?

För att må bra måste man förstå det som pågår! För att må bra måste man hitta styrkan man hade före och genom flykten, och våga anpassa sig till det nya livet i exilen. Frågan är vilka förändringar som är möjliga att hantera, förstå och ta till sig, utan att man tvingas ta avstånd från sina grundläggande värderingar.

Alla föräldrar älskar sina barn och vill deras bästa! Alla föräldrar älskar sina barn på sitt sätt! Alla föräldrar drömmer om en bra framtid för sina barn och unga.

Mångfald, integration och att förstå den Andre är det jag har engagerat mig i mer en 28 år av mitt förebyggande arbete i Sverige. Kan jag förändra, kan du och alla andra! Vad väntar vi på?

sherefay_sonia@hotmail.com