Jag är folkhögskollärare och har arbetat med föräldrastöd, kulturkompetens, integrationsfrågor, råd och stöd samt vuxenutbildning de senaste 25 åren av mina 40 år i Sverige, 

Dödsskjutningen som ägde rum de 4 december 1994 vid Sturekompagniet i Stockholm där fyra personer dödades av två invandraungdomar blev starten för mitt engagemang i frågor som berör de uppmaningar och möjligheter som vi föräldrar, barn och unga upplever i det nya livet I exilen. 

Frågorna i mitt huvud var många: varför dådet i Stureplan? Och varför tidigare dåd som ägde rum i slutet av 80-talet? Varför kom vi till Sverige? Varför blev vi flyktingar? Och mitt svar var: för att vi älskar våra barn, och för att vi vill deras bästa. För att vi vill att deras uppväxt och framtid blir bättre än vår egen.

Vem är jag som kan lösa så stora utmaningar? 1997 började jag som projektledare till ett folkbildningsprojekt under namnet Barnen i våra hjärtan. Syftet med projektet var att kartlägga barn och ungas uppväxtvillkor i två av Sveriges förorter Tensta och Rinkeby i Stockholm, intervjua elever i två skolor, intervjua all skolpersonal samt många föräldrar. Jag fortsatte intervjuarbete med elever på en gymnasieskola i Järfälla kommun och analys av alla svar blev underlag till föräldrautbildning Barnen i våra hjärtan, en utbildning för att stödja och stärka föräldrarollen genom att fokusera på våra barn och ungas uppväxtvillkor i det nya landet, stärka deras identitet, samhörighet, bryta utanförskap och isolering, samt öka deras studiemotivation och möjligheter till vidareutbildning.

Jag är medveten om att föräldrar är de bästa brottsförebyggare. Att alla föräldrar älskar sina barn på sitt sätt, och att alla barn och unga älskar deras föräldrar på sitt sätt! Men för att underlätta relationer barn, unga och föräldrar emellan behövs föräldrar och andra vuxna som ska förstå barn och ungas uppväxtvillkor genom att vägleda, trygga och stödja dem under hela deras uppväxt.

Mångfalden är min största styrka. Likt ett träd är mina rötter en stor del utav vem jag är och när trädet förflyttades till Sverige uppkom en rädsla om vem jag nu var som förälder, maka och individ, då mina rötter och kompetens var skapade i en annan miljö än den jag nu befann mig i. Denna rädsla fick en del av mig att vela hålla fast vid det jag kunde och den jord mina rötter fått växa i, men en annan del var öppen för den nya näringsrika jord jag nu stod i. Den nya jorden var inget att vara rädd för, likheterna började kännas igen och nyfikenheten för det nya belönades i nya upplevelser. Rötterna började slå ro i den nya platsen och trädet började återigen växa.
Det var när stammen tillät rötterna att ta till sig av de nya kunskaperna ur den näringsrika jorden som trädkronan blommade ut och trädet sträckte sig mot himlen.

Mångfaldens styrka är alla de fina och goda erfarenheter och kunskaper som den för med sig och det är när vi tagit till oss utav den svenska kulturen som vi kan komplettera och berika den med våra egen kultur.

Det är när vi alla får bidra med vårt strå till stacken som vi känner delaktighet, gemenskap och inkludering. Med andra ord:”hjälp till självhjälp”!